Onsdagen den 27 juni sätter jag mig på tåget och det är här mitt äventyr börjar. Tåget når ända fram till Lund och det är på denna station som jag tar mina första vacklande steg mot det okända. Jag vet inte hur vedertaget kommande påstående är, men när man kliver av ett tåg finns fyra vägar att välja mellan. Antigen går man framåt, bakåt, åt höger eller åt vänster. Om man går framåt tvingas man kliva på ett räls och om man går bakåt går man återigen in i tåget. Om man väljer höger eller vänster brukar man komma rätt. På grund av osäkerhet mot vad som komma skall vill jag egentligen gå bakåt, men av praktiska själ väljer jag att antingen gå åt höger eller vänster. 50% chans att välja rätt. Då gör jag helt enkelt såhär att jag tittar på människorna som precis som jag precis stigit av tåget. De som ser självsäkra ut går åt höger, och de mindre morska väljer vänsterflanken. Jag väljer att ta till höger och lite längre fram ser jag skånetrafikens skyltar. Rätt väg från början. Bra jobbat och klapp på axeln till mig.

 

Jag hittar till rätt spår, men när jag läser på anmärkningen till det tåget som jag ska hoppa på blir jag förbryllad. Jag har upptäckt ett, för mig, okänt ord och försöker förstå var själva betoningen på ordet ska vara. Påg... Påga... På'gat... Påga'tåg och jag kan tänka mig att man på mitt ansiktsuttryck riktigt kunde se frågetecknet växa fram i mitt huvud. Under "pågatåg" står det "ö-tåg" och det är här jag förstår att "påga" är ena delen av ordet och "tåg" den andra delen. Här gick det upp ett ljus för flickan Sandén och jag förstår att "pågatåg" är skånetrafikens tåg och "ö-tågen" är öresundstågen. Man lär sig nya saker hela tiden!

 

Med tanken "skåningar är också människor" hoppar jag på tåget som ska till Ängelholm. I Ängelholm ska jag sedan ta bussen till Grevie och det är nu jag börjar känna av att jag inte är på den stadiga kolmårdsmarken. Bussen från Ängelholm är en aning sen och jag börjar bli lite orolig över huruvida jag ska hinna med bussen som ska gå från Grevie till min slutstation Torekov. Jag går fram till busschauffören, som lugnar mig och säger att vi snart är framme. Det skulle tydligen bara vara runt hörnet och  bussen till Torekov skulle vänta på mig. Jag hoppar av bussen i Grevie och precis som det var sagt stod en gul buss och väntade på mig. När jag klivit på bussen kan jag konstatera att det i ala fall inte för tillfället var någon rusningstrafik (om den ens existerade). Jag visar biljetten till busschauffören och säger att jag egentligen ska av lite innan Torekovs busstation,  vid Andersvägen. Då tittar chauffören på mig och säger på bredaste skånska: "Du menar väl Andersgården?!" Jag får inte göra mer än att nicka och le och säga att det säkert är dit jag ska. Dock så ville denna chaufför för en utböling visa hur serviceinriktad man är om man jobbar på skånetrafiken. Först frågar han mig vad de heter som jag ska till, men tyvärr känner han inte till de sommargästerna. Efter detta frågar han om adress och jag tar upp mobilen och ringer till Anna. Hon säger adressen och jag känner genom telefonlinjen hur nervös Anna blir där hon sitter och tänker att jag absolut inte har någon djupare förståelse för skånska. När busschauffören hävdar att han är helt på det klara med var jag ska slår jag mig mer bakom honom. Jag ville ju undvika att han glömde bort att han hade mig på bussen...

 

På buss nummer 505 på väg mot Torekov finns nu tre personer. Längst fram sitter en go' o gla' busschaufför som styr bussen säkert på vägarna. Bakom honom sitter jag, en tjugoettårig östgötaflicka, som för tillfället befinner sig många mil hemifrån. Till höger om mig finns en kvinna i fyrtioårsåldern. Hon tittar på mig, för att sedan fästa blicken på antingen hennes långa rosaglittriga naglar eller leopardmönstrade handväska (jag tror  inte att hon insåg missmatchningen i sin outfit). Hon är svart runt sina ögon och har en lång, nästan vit, hårsvans som går ner till baken. Toppen på isberget/ pricken över i:et/ grädden på moset var hennes turban som fint omslöt hennes huvud. Sakta men säkert åker vi, denna brokiga trio, på landsvägarna ut mot kusten.

 

Tillslut stannar chauffören vid sidan av landsvägen och utbrister på sin finaste skånska: Här ska du av! När jag förstått att det var mig han pratade med ställer jag mig upp och försöker förstå vart jag ska, eftersom det enda jag kunde se var en äng. "Nu ska du ner för backen här, sedan ta till vänster och efter en högersväng ska du vara framme" hör jag honom säga. Jag ler (jag har lärt mig att det alltid är en fördel att le) och tackar för mig. Jag tittar på vägen och tänker: "Äntligen framme! Men, var är Anna?"

 

Som tur var fick jag tag på Anna. Under två dagar umgicks vi och gjorde väl vad man gör i Torekov, går vid golfbanan, köper jordgubbar, äter glass i hamnen och solar. Det mest dramatiska som hände under dag två var nog färgförändringen på min hud. Det märktes att mina vita lemmar inte pallade trycket när skånesolen gassade vid klipporna. Denna bränna var inte vacker, men jag kunde i alla fall nöja mig med att jag inte var lika röd som när jag i maj månad glömde bort tiden då jag utomhus pluggade optimeringstentor under Linköpings soligaste dag. Att leva med livsfilosofin "det kunde vara värre" har många gånger räddat mig från både små och stora livskriser.

 

Tack så mycket för dessa dagar som bjudit på många skratt och fina samtal! 

 

 

Under fredagen var det dags för mig att åka hem igen. Jag ställde mig vid landsvägen och efter en stund kom samma gula buss med samma goa chaufför. Denna gång lyste turbankvinnan med sin frånvaro, men trots detta var jag ganska så tillfreds med livet. Bussen gick till Grevie där jag fick byta till en annan buss. Väl framme i Ängelholm åkte jag vidare till Hässleholm. I Hässleholm tog jag tåget mot Norrköping. När jag gått på vagn nummer sju och slagit mig ner vid fönsterplatsen rycker jag till. Oj, nu har jag bytt miljö tänker jag och funderar varför jag reagerar extra starkt på den till höger om mig 45-åriga mannens uttalande. när jag kommit underfund med vad det var som fångat min uppmärksamhet andas jag ut. Det var bara hans östgötska jag uppmärksammat. Under en stor del av resan sitter jag och lyssnar på den kortspelande linköpingsfamiljen. Nu var jag trygg igen... I Norrköping byter jag till tåget mot Kolmården. Klockan nio är jag hemma och jag kan återigen andas Kolmårdsluft. Vilket äventyr! Vem hade kunnat tro att man kan uppleva så mycket på tre dagar!

 

Tack Skåne för den här gången, tänker jag och jag tänker se till att jag ser dig snart igen. Innan jag skulle åka till Skåne sa jag till Lukasz, en polack som jag jobbar med på campingen, att jag skulle åka till Skåne. Han sken upp och utbrast: Shall you drink Skåne?! Ja, han har inte riktigt koll på svenskan än men han har i alla fall stenkoll på vad som dricks i Sverige...

 

Det blev inget skånedrickande denna resa, men om jag börjar sakna landskapet ska jag åka till systemet och sedan ta en liten skål för ett helt fantastiskt landskap...