Jag har alltid älskat överraskningar. Och nu menar jag inte överraskningar såsom punka på cykeln eller att det helt plötsligt börjar spöregna, för sådant kan jag helst vara utan. Jag älskar de där oväntade händelserna eller gesterna som kommer helt oväntat. Typ om man fått något som man inte tänkt på finns men som verkligen speglar hur man är, eller om någon i ens närhet på något sätt visar uppskattning, eller så kan räcka med att det händer något oväntat som gör att dagen på grund av en enstaka händelse får ett nytt innehåll än vad man räknat med.

Ni har nog förstått vad jag menar när jag säger att jag gillar överraskningar. Man skulle ju kunna tro att ett kontrollfreak (ja, jag erkänner att mitt behov av att ha koll på det mesta inte alltid är helt friskt) som jag inte alls är ett fan av överraskningar, men det är faktiskt fel.

Efter att ha gjort en utvärdering av mig själv har jag kommit på anledningen till varför jagtycker om att bli överraskad: min familj är sjukt (och då menar jag supersjukt) dåliga på att komma överraska mig. Det började vid julen -98 (och mamma jag vet att det kanske var -97 men just nu orkar jag inte kolla upp exakt år) när jag önskade mig en ängel i julklapp. I flera dagar (läs veckor) gick jag förbi julklappshögen och petade på det paket som jag trodde innehöll den här ängeln (jag vet att vi även kan diskutera hur frisk det är att en flicka på sju år önskar sig en prydnadsängel i julklapp, men detta får jag utreda i ett annat blogginlägg). På julaftonskvällen så visade det sig att jag hade haft rätt. Självklart var det min ängel i paketet och jag blev överlycklig! Visst hade jag velat ha den och det är den enda presenten jag kommer ihåg från den julen, men någon vidare överraskning var det inte.

Som sagt vad, det började julen -98. Denna trend med förutsedda paket har fortsatt sedan dess. Jag kan till exempel berätta om när jag för några år sedan önskade mig en kamera i födelsedagspresent. Cirka två veckor innan min födelsedag skulle pappa göra iordning något med familjens kamera och när han hade gjort det berättade jag för mamma att han hade fixat med kameran. Det svar jag fick på min upplysning löd: "Jaha, har han redan köpt den?". Bra jobbat mamma.

Detta år önskar jag mig resväskor (jag vet, inte det roligaste att få men det är något som jag behöver). I söndags när familjen åt lunch hos mig frågade jag om de inte kunde ta med sig mitt piano hem. Jag ska ju ändå flytta och jag kände att de lika gärna kunde ta med det. Mamma och pappa tyckte inte att detta var en bra idé, men jag gav mig inte och kom med motargument mot deras dåliga argument varför de inte skulle ta med det. Tillslut säger pappa att de inte har plats i bilen. Jaha, konstaterar jag. De hade köpt mina resväskor. För jag kan inte riktigt se någon annan förklaring till varför mitt piano inte skulle få plats i deras kombibil, vilket det har gjort förut.

Ja ni hör ju, samma sak har upprepats år efter år. Det har nästan blivit en tradition att jag ska veta vad jag ska få. Det blir ju mer att jag gör en beställningslista än en önskelista. Om detta beror på min beslutsamhet och "lillasyster-lägger-näsan-i-blöt"-fasoner, eller på mina föräldrars oförmåga till smidighet lämnar jag osagt.