Idag åker jag hem lite tidigare än beräknat till Krokek, där jag ska vara nu under Kristi Himmelsfärdshelgen (fast min packning att döma kan man ju tro att jag ska vara i djungeln i en veckas tid).

Eftersom jag är ganska så bekväm av mig men framför allt på grund av min packning tänkte jag att ta pendeln istället för campusbussen. Min beräknade rutt var att åka nio från Ryds centrum till Linköpings resecentrum och ta pendeln till Norrköping för att till slut ta bussen ut till Kolmårdsskogen (jag vet att det inte krävs ett geni för att räkna ut den rutten). Jag är som vanligt ute i god tid. Jag ville ta en tjugo minuter tidigare buss än vad som behövdes från Ryds centrum. Jag var till och med klar tjugo minuter innan den bussen skulle gå så jag började fixa med alla papper från transformteorin, vilket jag självklart hann med. Innan den tjugo minuter tidigare bussen gick hann jag även att fylla på mitt busskort, vilket egentligen inte behövdes för dagens resor men jag tyckte att det för säkerhets skull alltid är bra att ha pengar på det.

Jag sätter mig och väntar på att den tjugo minuter tidigare bussen och än så länge är allt frid och fröjd. Jag kliver på bussen och betalar min dygnsbiljett och sätter mig ner tryggt och säkert på ett säte. Jag passerar första hållplatsen och tänker på att det var en väldigt fin morgon med strålande sol. Sedan märker jag att det prasslar i min högra jackficka och tar upp några kvitton. Jag flyttar dessa lappar till vänstra fickan och tänker att jag ska lägga ner nycklarna, som just nu ligger där, till väskan eftersom jag inte kommer att använda dessa under helgen. Då slår det mig. Nycklar. Såna som man behöver för att öppna dörrar. Fan! Jag har inte med mig nycklarna som går till vår gula villa med gröna knutar i Krokek. För att inte tappa bort alla mina nycklar om jag någon gång skulle tappa min nyckelknippa som jag använder i Linköping har jag nyckeln till Emelies lägenhet och nyckeln till mammas och pappas hus separat ("Don't put all eggs in one basket", som jag lärt mig i ekonomisk analys). De nycklar som jag behöver ligger i tryggt förvar i min skinnväska i lägenheten (och jag kan också passa på att klaga på att min väska gick sönder igår... In till skomakaren med den helt enkelt).

För ett kort ögonblick tänker jag att det ordnar sig och att jag kommer in i huset i Krokek på något sätt, men sedan tänker jag drygt mot mig själv att det i princip är en omöjlighet. Med en pappa i utkanten av gnällbältet, en mor som inte befinner sig på skolan som hon annars brukar göra (dit jag gått lite för många gånger och hämtat nycklar när jag glömt mina...) och en syster i Linköping ser jag inget annat alternativ än att hoppa av bussen och hämta nycklarna. Jag trycker på stoppknappen och tänker tanken att det måste se väldigt konstigt ut att man hoppar på en buss med två väskor för att sedan gå av den två hållplatser senare. Jag går av buss nummer tre vid Solhaga och börjar min power walk mot alsättersgatan med ett stycke rullväska och ett stycke tung skolväska!

Jag ville hinna med den pendeln som jag hade planerat att ta, så mitt mål blir att på 17 minuter ta mig från Solhaga till lägenheten, hämta nycklarna och hinna tillbaka till hållplatsen vid Ryds centrum. Men lite tur kunde det gå och jag var faktiskt lite tacksam över mitt tidsoptimistiska jag att jag tagit en tidigare buss. Jag går och går och går och när jag kommit fram till [hg] har jag ca sju minuter kvar tills jag måste vara vid hållplatsen. Jag inser att det faktiskt kan gå och att jag glömt nycklarna från början inte behöver innebära att jag kommer fram senare än vad tänkt. Jag når fram till entrén och går upp de två trappstegen som leder till ytterdörren, sätter nyckeltaggen mot läsaren, tar tag i handtaget och märker till min förvåning att dörren inte går upp. Jag tar återigen nyckeltaggen mot läsaren men den lyser rött, rött och åter rött. Jag tänker att jag i all stress har gått till fel hus (det har hänt förut att jag försökt komma in i huset bredvid där Emelie har bott). Men den här gången är jag säker på att jag är rätt. Jag tittar bakom mig och anser att volleybollplanen alltid legat sådär i förhållande till huvudingången. Jag ser min cykel lite längre bort. Jag kikar in i trapphuset och ser att jag är i rätt hus. Det är nästan så att jag kan läsa mitt namn under "vi som bor på 11b".

Jag testar båda sidoingångarna men de lyser också rött. Jag inser att jag aldrig kommer att hinna med bussen, men väljer att se det komiska i situationen. Jag har ju inte så himla bråttom hem. Men jag måste ju på något sätt komma in i mitt eget hus. Jag lyckas smita in i huset när en annan person ska gå ut och detta innebär att jag kan hämta mina nycklar. När jag ändå nu har kommit ifrån min tidsplan kan jag lika gärna gå till studentbostäders kontor och fråga vad som är fel. Dock så var det svar jag fick att det för tillfället är lite störningar på grund av en systemuppdatering och att det (förhoppningsvis) snart ska fungera igen.

När situationer som dessa sker kan jag inte låta bli att fundera över vad det var för fel på de vanliga dödliga nycklarna, men sedan så inser jag att det är ganska så skönt med nyckeltaggen när man kommer hem med två matkassar från Hemköp. Men man kan ju fundera över varför man inte både kan få en nyckeltagg och en vanlig nyckel. Då skulle man ju vara helgarderad. För det kan ju inte vara ett alltför stort krav att man dygnet runt vill komma in i sitt eget hus?

Dagens lärdom
Put all eggs in one basket. Då är det omöjligt att gömma halva nyckelknippan hemma.

Damn you keys, damn you!