I april månad skrev jag detta inlägg, som handlade om ett arbete som skulle göras efter att kursen slutat. Läraren skulle maila direktiv, men sedan sen sista föreläsningen har det varit knäpptyst från läraren. Jag har gått och undrat över om jag missat något, men när jag frågat fransmännen i samma kurs säger de att de inte heller vet mer än vad jag gör.
Idag när jag öppnade min franska skolmail möttes jag av en hel drös meddelanden, som handlade om en läxa...
... det visade sig att vi i klassen hade fått uppgiften nu, två (!) månader efter sista föreläsningen. Jag hade tänkt att bara svälja det och ta tag i arbetet, eftersom den individuella rapporten skulle in denna fredag. Men fransmännen tänkte annorlunda:
Mail på mail med spydiga kommentarer och förklaringar till att vi skulle vägra göra detta måste ha överöst lärarens inbox. Några kontaktar vår studierektor på skolan och lyckas övertala honom att eleverna redan är överösta med arbete fram till lovet och att det inte passar sig att man tvingas göra en uppgift så långt efter kursens slut. Studierektorn lyckas avstyra uppgiften.
Tänk vad det är trevligt med fransmän som gillar att diskutera och få sin åsikt hörd!
Förra veckan hade jag och Michaela skrivit klart vår engelskarapport. Vi var klara i tid och mailade läraren en Pdf dagen innan sista inlämningsdatum. Frid och fröjd tänkte vi, när vi klappade oss sjäkva på axeln och tyckte att vi varit duktiga. Dagen efter har vi engelskalektion. Där förklarar läraren att vi även får poäng för presentationen av arbetet. Tydligen ska rapporten ha en sån där tjusig spiralrygg och plastframsida. Hoppsan, det hade svenskorna missat! Hon tar upp ett av de inlämnade exemplaren och säger att just det arbetet kommer få full poäng för presentationen, med en fin framsida och dubbelt radavstånd. Självklart hade jag och Michaela skrivit med enkelt radavstånd. Läraren fortsätter och förklarar också att det tillsvidare fungerar med att man skickar den digitalt, men att hon i så fall INTE vill ha en Pdf-fil. Magic fail ännu en gång av utbytesstudenterna... Till lektionen därpå ville vår lärare trots allt ha en utskriven kopia av arbetet i handen.
Idag var det alltså dags för mig och Michaela att fixa till det som blivit fel inte som läraren ville ha det föregående vecka. Jag sätter mig i datasal F007A, redo att göra om rapporten. Efter lite styrande har vi fått dubbelt radavstånd. istället för våra fem sidor (som var max vad vi skulle skriva) har vi nu en rapport på totalt nio sidor, men det var inget som jag tänkte ändra på. Det måste ju finnas något att läsa i rapporten! Efter lite tjafs med sidnummer (alla som försökt ändra starten på numreringen i Word vet att det inte är det enklaste och att Word är på franska för min del förenklar inte situationen...) ska jag printa arbetet.
Framsidan skrivs ut...
Abstractet skrivs ut...
Innehållsförteckningen skrivs ut...
Sedan lyser skrivaren rött. Ett papper har fastnat vid ingången och ett annat vid utgången (om någon har bättre förslag på skrivarkomponentsord är jag mer än villig attlära mig) av skrivaren. Som så många gånger i Frankrike tänker jag att det var just typiskt att det skulle hända mig. Som utbytesstudent känner man sig redan en aning dum och man vill inte drabbas av situationer som dessa inför sina franska klasskamrater. Det var bara för mig att lirka ut papprena från skrivaren och börja göra om det igen.
När jag fått ut hela arbetet upptäcker jag till min fasa att sidnumreringen mirakulöst försvunnit och inser att det bara är att börja om igen. På det tredje försöket blir arbetet bra och jag är nöjd med min insats. Lite senare kommer Michaela och vi slår följe till tryckeriet för att få den spiralad. Vi förklarar att vi vill ha papprena som en "dossier" och för en gångs skull fattar en fransman precis vad utbytingarna vill ha. Det var absolut inga problem där inte.
Nu sitter jag här med vår fina rapport som handlar om att göra ett utbytesår i Grenoble. Jag slår upp den näst sista sidan, där vi har författat tips till blivande utbytesstudenter. Den ena av rubrikerna lyder "Expect the unexpected". En dag som denna är detta tips väldigt aktuellt!
Förra våren skrev jag ett blogginlägg om min så kallade övermognad. Detta kan läsas här.
Mina vänner påminner mig ganska så ofta om att jag egentligen är en gammal tant fångad i en ung kropp. Att bli kallad för mormor hör till min vardag. Även om jag ibland slår bort dessa tankar om att min mentala ålder är cirka 40 år äldre än min verkliga, så måste jag ju faktiskt intyga att det ofta kan vara så.
Så nu vill jag återigen erkänna min megaövermognad. Här kommer alltså ett andra erkännande från bullmormor:
Jag har några år senare än alla upptäckt det fantastiska med podcasts Visst, jättebra Louise. Problemet är att när jag lyssnar på podkasts blir det oftast en dokumentär från SR. När det inte blir en podkast från SR blir det Filip och Fredriks podkast. Men jag kan inte koncentrara mig fullt ut på vad de diskuterar, för en stor del av min uppmärksamhet dras mot att irritera mig på deras ovårdade språk och förfasas över hur ofta de svär.
Jag tycker att det är jobbigt att läsa på dataskärmen. Detta leder till att jag skriver ut allt jag ska läsa för att kunna göra anteckningar på pappret. Att kunna använda motsvarande metod i Adobe Reader ger absolut inte samma känsla.
Jag tycker att orden berså, baldakin, särk, katekes och betuttad används alltför sällan.
Jag tänker alltför ofta "Vart är världen på väg?"
Under frågesporter är det troligare att jag vet när franska revolutionen började än vad Eminems riktiga namn är.
Jag har en förkärlek för matchning. Förra veckan hade jag orange-rött nagellack och orangeröd skavs. Denna vecka har jag lila nagellack och lila skavs.
Korrigering från punkt 3: Jag tycker att orden berså, baldakin, särk, katekes, betuttad och skavs används alltför sällan.
Jag är helt säker på att det var bättre förr.
Varje år väntar jag med spänning på vilka som ska vara de nya deltagarna i "Stjärnorna på slottet"
Nu när jag är i Frankrike längtar jag till jag kommer hem till Sverige och få en ugn... ... för att kunna baka mandelkubbar.
Jag, Hannes och Michaela har hängt med på WED - en helg innehållandes olika aktiviteter som anordnas med skolan. En av kvällarna hålls en konsert. De tre utbytesstudenterna sitter längst fram närmast scen. En bit in på konserten kommer en lugn del av en låt. Alla i salen kan höra att denna del av låten är på väg mot peaken på låten och alla väntar på att den ska komma. Michaela säger till mig att vi ska ställa oss upp när bryggan har övergått i refräng. Men Michaela är så ivrig att hon stället sig upp INNAN den lugna delen är slut och till råga på allt drar hon även upp mig. Nu står de svå Erasmustjejerna längst fram i den stora lokalen och har allas blickar på sig. Jag säger till Michaela att det är för tidigt att ställa sig upp och att vi måste sätta oss ner igen, men Michaela propsar på att vi ska fortsätta stå upp. Fransmännen som har platsen bredvid mig säger att vi ska sätta oss ner, men trots mina övertalningsförsök fortsätter Michaela att stå upp och hon håller fast mig så att även jag hålls i stående ställning. Hannes tittar på oss och förstår inte alls vad vi håller på med.
Fransmännen har nu börjat tröttna på att de två utbytingarna skymmer scenen och fler börjar hojta att vi ska sätta oss ner. Jag tänker att det är så himla typiskt att det alltid ska vara Erasmus-studenterna som gör fel... Jag vill sjunka genom jorden.
Tillslut sätter sig michaela ner och jag andas ut. När DJ:n som står på scen har spelat en stund till och spelar det bästa partiet i låter ställer sig alla fransmän upp, men nu är Michaela allt annat än med på noterna. Hon vägrar ställa sig upp och menar på att om det inte dög att hon stod upp förut ska hon minsan inte röra sig från stolen nu.
Jag vet inte hur konserten slutade, för jag hann vakna innan dess.
Vilken tur att vissa minnen visar sig bara vara drömmar...
Nästa måndag har jag min sista redovisning i Biotechnologie. Idag skulle jag börja med att läsa in mig på ämnet. Jag förstår inte rubriken till redovisningen så jag kör in den i Google Translate. Det för med sig denna översättning:
"Visningar bredband molekyler av läkemedel intresse"
I parken fanns det uppsatt flera varningsskyltar som förklarade att man inte skulle mata "Los coaties", näsbjörnarna. Nedanför texten följde bilder på ett stort köttsår från godtycklig turist samt en bild på den varelse som orsakat detta. Dock så hade inte dessa bilder den influens på turisterna som parken hoppats på, utan istället var det klappkalas när näsbjörnarna kom fram. Men jag och Anna skulle uppleva näsbjörnarna när de var mindre trevliga...
Los coaties
Sen eftermiddag och jag och Anna sitter och väntar på det lilla tåg som ska ta oss igenom parken mot utgången. Vi pratar om allt vi hunnit se under dagen medan vi knaprar på våra sista kex. Vi ser några näsbjörnar på avstånd och passar på att ta foton på de små söta djuren. Bredvid oss sitter tre killar som också iakttar näsbjörnarna.
Med tanke på de skräckbilder vi sett i parken håller jag och Anna ändå ett avstånd till björnarna. När det kommer fram en näsbjörn under bänken där jag och Anna sitter reser jag mig upp och backar bort, medan Anna sitter kvar. Sedan händer något som ska utlösa en liten katastrof för de två svenska tjejerna. Näsbjörnen går fram till kanten på bänken och ställer sig på två ben. Efter att ha nosat lite på Annas påse tar näsbjörnen ett stadigt tag om den med sina tänder, varpå jag springer iväg med Anna tätt bakom mig. Efter cirka 30 meter vänder jag mig om och märker att Anna inte har med sig påsen, utan att den just nu står offer för en hel flock näsbjörnar. Jag ser en näsbjörn av storlek nästan störst springa iväg med ett litet knyte, vilket ser alltför likt ut min plånbok invirad i en påse (för att skydda allt från vattnet hade vi packat de viktigaste sakerna i plastpåsar). Så nu står jag där, på en perrong i norra Argentina och ser ett vilddjur springa in i skogen med vad jag tror är min plånbok för att placera denna på godtyckligt ställe bland alla växter.
Gång på hång ropar jag: "Det är min plånbok!" "Det är min plånbok!" "DET ÄR MIN PLÅNBOOOOOK!!!!" Med hjälp av de tre killarna som suttit bredvid oss lyckas vi (de?) skrämma bort flocken och vi kan plocka upp resterna av påsen. Vi försöker lista ut vad som tagits och konstaterar snabbt att vi i alla fall har kvar det viktigaste (min plånbok inkluderad). Inventeringen görs på perrongen med mig och Anna uppflugna på en bänk. Inte vågade vi stå på marken inte!
Innan vi hunnit hämta oss från vad som hänt kommer en ny attack från flocken. Mot oss kommer stora som små näsbjörnar och har siktet inställt på resterna från påsen. Jag springer undan, under ett rep som avgränsar perrongens väntplats resten av perrongen. Dock hinner inte Anna komma undan, utan när jag vänder mig om ser jag henne kvar på perrongbänken, krampaktigt tryckandes sin påse mot kroppen, omringad av cirka 20 näsbjörnar som är högst villiga att dela plats på bänken med henne. Anna slår febrilt med vår tomma petflaska mot bänken, men detta oväsen stoppar inte vilddjuren. När Anna märker att hennes försök att skrämma djuren tar hon till en annan taktik: Att fly. Hon hoppar ner från bänken och springer längs med perrongen. Med hjälp av stolpen som håller upp perrongtaket häver hon sig upp på det cirka 1,5 meter höga staketet som avgränsar väntplatsen från spåret. Observera att detta görs ihållandes påsen från ICA Supermarket i Ängelholm. Minst sagt imponerande!
Jag ropar mellan skratt- och gråtattacken: "DE KAN JU KLÄTTRA ANNA!!". Förtvivlat ropar hon tillbaka från sin 1,5 meter höga utsiktsplats: "JA, men inte upp hit!". Nu har parkpersonalen, tillsammans med alla parkbesökare, lagt märke till de två skräckslagna svenskorna. Parkpersonalen skrämmer bort vilddjuren och sedan säger de till Anna att hon ska komma ner och att det är farligt där uppe. Som om det var tryggt nere på marken!? Jag tror att Anna hellre riskerade att ramla ner för staketet än att sätta ner sina fötter på samma nivå där näsbjörnarna härjar. När hon tillslut klättrat ner förenas jag och Anna och hon säger till mig att jag ska ta tag i påsen, vilket jag till en början vägrar göra. Jag har verkligen ingen ingen lust med att hålla i bomben som orsakat allt kaos. Till slut trycker vi ändå ner påsen (läs: resterna av påsen) i min väska, vilken jag håller ett fast tag i medan jag ser mig omkring efter vilda djur. Nu lägger sig ett lugn på perrongen och turistens och parkpersonalen återgår till den vanliga lunken som om ingenting har hänt.
Dagens vinst: En icke-indjunglad plånbok Dagens förlust: Ett styck plastpåse från ICA Supermarke Ängelholm Dagens räddning: Anna fick min påse från Hemköp Lucullus vid Stora torget i Linköping
I föreläsningssalen meddelar jag till Michaela att läkarbesöket gick finfint, men att jag har en inflamation i vänstra kinden. Hon sitter på min högra sida och tycker sig se att mitt ansikte ser helt normalt ut.
Michalela inleder en fras:
- Men det det är ju inte så farl....
Men innan hon hinner fullfölja frasen tar av mig mina glasögon och vänder huvudet så att hon kan se mig rakt framifrån. Detta resulterar i en högljudd skrattattack som börjar hon Michaela och sen smittar av sig på mig.
Ja du Michaela... Du försökte i alla fall säga vad man ska säga...
Jag tycker i alla fall att det är roligare med ärlighet. Det är inte ofta man skrattar så i Amphi Barbillion!
Trots närmare 150 mil från den svenska gränsen vill jag hålla koll på det vackra blågula landet. En liten sväng på de olika nyhetssajterna är ett lika stort måste nu som när jag bodde i Sverige. Idag började jag med Aftonbladet. De ska ju (bevisligen) vara bäst om man vill ha nyheter digitalt.
Denna syn möter aftonbladets läsare:
En sådan rubrik betyder enligt mig en kvalitetssäkring på innehållet i den digitala versionen av tidningen med senaste nytt om vad som händer i världen, välskrivna reportage och artiklar som både berör nyhetsflödet och historiska händelser som är värda att belysas. Men ännu en gång får jag visa mina ledsna hundögon (ja Reinfeldt, jag kan också!) när jag hittar detta:
Vi kan ju också diskutera varför jag trycker på denna länk från början (ja för att kunna hitta denna artikel måste jag ju självmant ha tryckt på länken...). Jag hade nog hoppats på något med spännande slut. Tänk om hon hade blivit tvungen att KLIPPA AV SIG HÅRET?! Hur hade det gått med hennes karriär då? Jag tror egentligen att den hade fortsatt precis som vanligt. Att ha varit för ointressant för att ens hamna på någon ute-lista (Aouch, lite hårt. Men också lite sant). Jag bör i alla fall avsluta detta inlägg med att säga att det var tur att tovan redde ut sg och att Anna slapp skilja sig från sina proteinutväxter som kan växa ut igen.
Tentaperioder är något som vi studenter måste ta oss igenom. För en utomstående kan det vara svårt att förstå hur livet förändras under de veckorna där examinatorerna ska sätta oss på prov. På ett pedagogiskt sätt ska jag nu illustrera hur livet är före, under och efter tentaperioden.
Studentens liv under och efter tentaperioden
Under tentaprioden badar vi i papper i form av kompendier från lärare, lektionsuppgifter, föreläsningsanteckningar, labhandledningar, kurslittertur, sammanfattningar, tidigare tentor och lösningsförslag till gamla tentor. Varje dag släpar man detta till och från skolan (om inte övernattningen sker på universitetet vill säga).
Efter tentaperioden rensas papprena och livet övergår till en mindre prasslig miljö. För tillfället vilas huvudet från ord och bokstäver.
Studentens rum används som förvaringsutrymme för kläder och annat som man inte orkar ta tag i (läs: odiskade matlådor). Efter tentaperioden samlas kläderna ihop för att kastas in i en tvättmaskin och bli rena. Hela garderoben går från smutsig till ren! (Det vill säga om alla tvättmaskiner inte redan är upptagna i studentområdena)
Kaffet håller studenterna vakna under tentaperioden. Efteråt är bönorna (eller, vem försöker jag lura. Studenterna köper ju Eldorados pulverkaffe) helt slut och man springer till affären för att köpa nytt.
Jag tänker fortsätta på ämnet drycker. Energidryck är för vissa ett vinnande koncept både under tentapluggandet och i tentasalarna. Efter tentaperioden fortsätter man att dricka Red Bull, men man lägger även till lite alkohol på det. Så mycket roligare när man ska tentafesta!
Just det, fest var det ja. Den nedstämdheten och förtvivlan man känt under helvetesveckorna byts ut mot glädje. Tentorna är klarade och man kan fokusera framåt!
Eller... Vem försöker jag lura nu. Det är kanske inte alltid på det viset. Tentaperioden behöver ju inte alltid resultera i bra tentaresultat...
... men det problemet skjuts i så fall upp och det är ändå tentafest som gäller.
(Varning för knowledge bomb)
Och med tanke på fest. De kvinnliga studenterna måste ta tag i något innan de kan visa sig barbenta eller i strumpbyxor. Innan tentaperioden inleds har de kvinnliga studenterna ben som är lena som en bebisbak. Dock så kommer dessa att under pluggperiodens gång få en alltmer hårigare karaktär (Ja tjejer. Det är bara att erkänna. Lika sant som att vi alla har minst tre par fultrosor i garderoben så är det faktiskt så att ansningen inte prioriteras när man knappt orkar stiga upp på morgonen). När sista tentan är gjord går vi raka vägen hem och låter rakhyveln göra jobbet.
Tentaperioden innebär också mycket ätande samtidigt som man inte alltid prioriterar aktiviteter som innebär att man rör på sig. Detta resulterar i lite extra hull på magen och ett starkt behov av löprunda efter tentorna. (Det inleds redan under tentafesten där man ser till att röra sig lite extra på dansgolvet)
Men sedan finns det ju också saker som aldrig förändras...
Under hösten har jag och Michaela varje fredagsmorgon (i varje fall varje fredagmorgon vi varit i skolan...) tvingats genomlida "Internationalisation des Firmes". Lärarnas (enligt mig för dagen) påhittade scheman har inte stämt med elevernas, vilket innebär att till exempel när eleverna tror att vi börjar åtta, kan lärarna tycka att vi börjar halv nio. Sedan får man självklart ta i beräkningen att om lärarna tror att man börjar halv nio kommer de in i föreläsningssalen tjugo i nio.
I kursen har vi haft två föreläsare. Den manliga, som är ansvarig för kursen, har tre timmars långa föreläsningar där han oftast använder sig av två slides per föreläsning. Han sätter sig längst fram i föreläsningssalen på katedern och placerar sina fötter på bänkraden framför. När han inte sysslar med att rita obegripbara figurer på tavlan sitter ahn där, med armbågarna lutade mot knäna, och filosoferar. Jag har svårt att inte göra kopplingen till en uggla som sitter på sin pinne och funderar för livets frågor. För visst filosoferar han. Han har så mycket tankar i huvudet och allt ska ut samtidigt. Han flyger iväg med sina tankar och istället för att hålla sig till ämnet (alltså det som står på hans lika diffusa power-pointslides) pratar han om allt mellan himmel och jord och det är tvära kast mellan ämnena. Till och med fransmännen säger att de har svårt att hänga med i hans resonemang. Hur i *piiiiip* ska stackars utbytingar som jag och Michaela hänga med?
En kvart efter att den manliga föreläsaren entrat salen kommer den kvinnliga föreläsaren in med en kaffekopp i ena handen och med ett leende som lyser "guuuuud vad mysigt med föreläsning". Den där kaffekoppen är något som jag och Michaela inte riktigt har kunnat hantera. Vad det är som så kraftigt upprör svenskorna är svårt att säga, men antagligen är det att hon kommer in lagom till när det vanligtvis är kaffepaus i Sverige och att de blir påminda om att istället för få en kvarts rast måste lyssna på ugglan i en timme till...
Denna kurs har mestadels varit ett gökbo, där eleverna kommer och går lite som de vill, när lärarna inte vet när vi har redovisingar och där man verkligen får förståelse för "fransk tid". Jag har under ett flertal gånger fått några emotional breakdowns under denna kurs när jag inte vetat om jag ska skratta eller gråta. Jag har oftast valt att se det komiska i situationen och resultatet har blivit skrattanfall. Jag har inte kunnat hjälpa att jag får upp min ugglebild när fransmannen sitter där framme och snackar om något jag inte har en aning om. Jag kan tänka mig att det varit en aning ansträngade för Michaela att sitta bredvid mig och försöka tygla sig när hon märker att jag anstränger mig för att inte bryta ihop av skratt.
Gökbo var det ja... (eller, ugglebo hade för mig varit en bättre förklaring av situationen).
Idag skulle denna kurs tentas av. Jag och Michaela kommer in i salen en kvart innan tentan ska starta. Den enda som är i klassrummet är tyskan Catherine. Tio i nio är vi fem i klassrummet: tre utbytesstudenter och två fransmän. Många kommer fem minuter innan tentans start, men de flesta studenter droppar in prick nio. Dock så lyser fortfarande tentavakter och/eller föreläsare med sin närvaro. Tio över nio (observera tio minuter EFTER att tentan skulle ha startat) kommer föreläsaren in med sin vanliga avslappnade stil. För det första tycker han att vi sitter för nära varandra och börjar säga till eleverna var de ska sätta sig. Efter det säger han att för att det ska vara lika rättvist för alla får utbytesstudenterna inte ha lexikon. Jag hade annars tyckt att det skulle vara MER rättvist om man hade fått ha lexikon på en tenta där frågorna är på sitt tredjespråk... Jag frågar Elodie om jag verkligen uppfattat saken rätt och hon säger att jag nog måste lägga ner mitt lexikon i väskan. Föreläsaren ser att jag inte är helt nöjd med hans uttalande och till råga på allt säger han att jag inte får sitta där jag sitter utan måste gå upp och sätta mig längst bak i salen. Jag placerar mig bakom Michaela och börjar svära lite om att detta spektakel. Jag lägger mina två ordböcker bredvid mig lite längre ifrån, ifall han skulle ändra sig angående lexikonförbudet. Som tur var fick vi skriva på engelska om vi ville så med den vetskapen var jag ändå ganska så lugn angående språkbiten.
När föreläsaren säger att vi kan sätta igång tycker vi elever att det fattas något. Vi har nämligen inte fått några papper att skriva våra svar på. Föreläsaren börjar då distribuera ut papper : två vita, två gröna och två orangea var. På de vita ska vi skriva fråga 2 och 3, på de orangea ska vi skriva fråga ett och gröna pappren får användas som kladdpapper (eller om vi ville även skriva fråga 2 och 3 på om de vita inte räckte).
När jag satt igång att börja tänka vad jag ska svara kommer föreläsaren upp längst bak i salen och sätter sig till vänster om mig i fönstret med fötterna på bänken. Om det var dags för mig att konvertera till hinduismen var det nu, för aldrig har jag tidigare trott så starkt på reinkarnation. Han MÅSTE ha varit en uggla i sitt förra liv! En kvart i på tentan kommer den kvinnliga föreläsaren in (UTAN kaffekopp, surprise bomb!) med samma mysiga leende.
Efter ett tag frågar Michaela om hon får använda ordlistan för att hon inte förstår ett ord. Efter lite diskussion föreläsarna emellan säger de att hon får det, varpå jag tar fram min. Detta var nog tur för att ett "entreprise occidental" var ett "västerländsk företag" hade jag ingen aning om.
Tentan forskrider och jag skriver för fullt. Fransmannen några rader framför mig sitter och sms:ar. Brasilianarna pratar lite portugisiska. Men andra ord är det en ganska så avslappnad miljö i tentasalen.
Efter tre timmar lämnar jag in mina svar. Dock hade jag skrivit en del av svaret på fråga två på ett orange papper, men eftersom jag använt kladdpappren fick det bli så.
Internationalisation des firmes – gökbo från början till slut.
En natt med ofantligt mycket vändande hit och dit och tråkigt lite sömn (typiskt tenta-p)
En lektion som ska starta 8 drar igång 8:10 (typiskt franskt)
Ett grupparbete som tar 20 minuter att starta (typiskt franskt)
En inlämningsuppgift på en caselösning som istället för att skriva en rapport handlar om att göra powerpointslides (typiskt underligt... eller typiskt fransk? Det ena föder nog det andra är jag rädd)
En huvudvärk som inte vill släppa (typiskt för lite kaffedrickande och lite sömn)
En power-nap efter lunchen (typiskt avslappnande och huvudvärkssläppande)
En tenta (typiskt jobbigt)
En fransos som sitter bredvid mig som är klar med tentan efter tio minuter och vill gå (typiskt skrytsamt)
En tentatant som säger att han måste vänta tills tio i två (typisk paragrafryttare)
En fransos (för den osäkre: samma som redan nämnts) som över hela salen börjar diskutera med tentatanten om att han borde få gå när han är klar (typiskt störande)
En fransos (ja, fortfarande samma...) som tar upp en bok ur sin väska och börjar ha läsestund (typiskt demonstrativt)
Två svenskar som är kvar sist i tentasalen (typiskt jobbiga påståenden att sätta "sant" eller "falskt" på)
En promenad hem från skolan (typiskt... ja typiskt vanligt när man har slutat)
Ett shoppingsug som infinner sig när Go Sport har sin slutrea (typiskt fyndbenäget)
Ett köp av en joggingjacka (typiskt konstigt ord?) som var på halva priset (typiskt perfekt!)
Sju kassörskor på Casino som inte har något att göra när jag kommer in i affären (typiskt få kunder och typiskt dålig likviditet)
En ny vara placerad bredvid rilletteavdeningen (typisk överdrift... snarare en rad på 30 cm) som jag var tvungen att köpa för att smaka med Victoria (typiskt oss att testa nya franska matvaror)
En snabb kassörska (typiskt... eller jag menar SÅ HIMLA OTYPISKT!!!!!)
En matkasse full, fast jag bara skulle ha bröd (typiskt mig... Måste jag nog erkänna)
En trött utbytesstudent som samlar krafter för att ta tag i en annan kurs (typiskt tråkigt och livslustdödande)
Jag och Hannes sitter och pluggar marketing när Elodie ringer till mig.
Hon börjar prata om att äta middag och jag förstår det som att det är imorgon vi ska göra det innan vi drar vidare till avslutningsfesten innan julen. Hon förklarar var restauranten ligger och att vi ska vara där vid åttatiden. Jag säger att jag ska se om någon annan vill hänga på. Sedan frågar jag vilken tid hon ska vara vid Bastiljen (platsen för festen) imorgon. Jag har köpt biljett för att vara där 22:30 och hon hade köpt för 23:00 och det tyckte vi var ganska så bra tajmat.
När jag lagt på säger jag till Hannes att det är lätt att förstå Elodie och han säger att samtalet verkat gå smidigt. Jag känner mig nöjd och tänker att jag faktiskt klarar mig ganska så bra med min franska nuförtiden.
Tio över åtta ringer Elodie till mig och frågar var jag är... Restaurantbesöket var tydligen för ikväll...
OUPS!!! Aj då... Ett litet missförstånd hade tydligen uppstått...
Jag sa att jag ju hade tenta imorgon så det blir till att plugga ikväll, varpå hon sa att hon tyckte att jag kunde det ganska så bra vad hon hade sätt och hon önskade mig lycka till. Samtalet avslutades med att vi skulle ses imorgon. Elodie har också varit utbytesstudent. Förhoppningsvis förstår hon hur det känns.
Jaja... Ibland är det svårt för mig att hinna med i alla höger- och vänstersvängar...
Idag har Emelie flyttat till en ny lägenhet i Oslo. Jag tror och hoppas att det kommer bli sjukt awesome superbra i den!!! Men jag kan inte låta bli att bli lite orolig för henne när jag tittar på det här...
Onsdag eftermiddag. 40 elever sitter i ett klassrum och är redo för föreläsning som ska vara i 2,5 timme (utan paus...). Läraren kommer tio minuter för sent och börjar föreläsningen med att ursäkta sig över detta. Under första halvan av föreläsningen lyssnar de flesta på vad hon säger.
Efter 1,5 timmar börjar många få lite svårt att koncentrera sig och börjar prata om helt andra saker än marketing. I mitten av salen sitter jag och Axel tysta och försöker koncentrera oss på vad föreläsaren säger. Jag frågar Axel vad det är som händer och varför alla plötsligt börjar ha kafferep runt omkring oss. Axel svarar att det just nu bara är kulturerna som frontalkrockar i 180.
Föreläsningen ska sluta halv sex, men föreläsaren fortsätter att prata och måste bara avsluta och göra ett sista statement. Nu börjar fransmännen intressera sig för ämnet och börjar diskutera och ställa motfrågor till föreläsaren. En sak är säker: fransmännen älskar att prata och trots att man redan slutat kan man inte låta bli att säga sin mening.
Kvart i sex kan jag lämna klassrummet. Om man börjar 10 minuter senare slutar man antagligen en kvart senare...
Mmm... Kulturkrock. Hur skulle mitt franska liv se ut utan dig?
Borttappad svensk i Frankrike med rätt att läsa reglerteknik på ett språk hon inte riktigt behärskar.
LOUISE
Louise, Lollo, Louie, Trollet, Gangstermormor...
Ja man brukar ju säga att kärt barn har många namn. Jag heter Louise och har pluggat två år på civilingenjörsprogrammet i Industriell Ekonomi i Linköping. Under årskurs tre valde jag att inte stanna i Sverige, utan begav mig istället till Grenoble i sydöstra Frankrike. I min blogg kan man läsa om mitt liv i Frankrike och om alla funderingar som jag har angående de stora och små sakerna i livet.
Donc, laissez-moi présenter mes aventures!
