I parken fanns det uppsatt flera varningsskyltar som förklarade att man inte skulle mata "Los coaties", näsbjörnarna. Nedanför texten följde bilder på ett stort köttsår från godtycklig turist samt en bild på den varelse som orsakat detta. Dock så hade inte dessa bilder den influens på turisterna som parken hoppats på, utan istället var det klappkalas när näsbjörnarna kom fram. Men jag och Anna skulle uppleva näsbjörnarna när de var mindre trevliga... 

Los coaties

Sen eftermiddag och jag och Anna sitter och väntar på det lilla tåg som ska ta oss igenom parken mot utgången. Vi pratar om allt vi hunnit se under dagen medan vi knaprar på våra sista kex. Vi ser några näsbjörnar på avstånd och passar på att ta foton på de små söta djuren. Bredvid oss sitter tre killar som också iakttar näsbjörnarna.

Med tanke på de skräckbilder vi sett i parken håller jag och Anna ändå ett avstånd till björnarna. När det kommer fram en näsbjörn under bänken där jag och Anna sitter reser jag mig upp och backar bort, medan Anna sitter kvar. Sedan händer något som ska utlösa en liten katastrof för de två svenska tjejerna. Näsbjörnen går fram till kanten på bänken och ställer sig på två ben. Efter att ha nosat lite på Annas påse tar näsbjörnen ett stadigt tag om den med sina tänder, varpå jag springer iväg med Anna tätt bakom mig. Efter cirka 30 meter vänder jag mig om och märker att Anna inte har med sig påsen, utan att den just nu står offer för en hel flock näsbjörnar. Jag ser en näsbjörn av storlek nästan störst springa iväg med ett litet knyte, vilket ser alltför likt ut min plånbok invirad i en påse (för att skydda allt från vattnet hade vi packat de viktigaste sakerna i plastpåsar). Så nu står jag där, på en perrong i norra Argentina och ser ett vilddjur springa in i skogen med vad jag tror är min plånbok för att placera denna på godtyckligt ställe bland alla växter.

Gång på hång ropar jag: "Det är min plånbok!" "Det är min plånbok!" "DET ÄR MIN PLÅNBOOOOOK!!!!" Med hjälp av de tre killarna som suttit bredvid oss lyckas vi (de?) skrämma bort flocken och vi kan plocka upp resterna av påsen. Vi försöker lista ut vad som tagits och konstaterar snabbt att vi i alla fall har kvar det viktigaste (min plånbok inkluderad). Inventeringen görs på perrongen med mig och Anna uppflugna på en bänk. Inte vågade vi stå på marken inte!

Innan vi hunnit hämta oss från vad som hänt kommer en ny attack från flocken. Mot oss kommer stora som små näsbjörnar och har siktet inställt på resterna från påsen. Jag springer undan, under ett rep som avgränsar perrongens väntplats resten av perrongen. Dock hinner inte Anna komma undan, utan när jag vänder mig om ser jag henne kvar på perrongbänken, krampaktigt tryckandes sin påse mot kroppen, omringad av cirka 20 näsbjörnar som är högst villiga att dela plats på bänken med henne. Anna slår febrilt med vår tomma petflaska mot bänken, men detta oväsen stoppar inte vilddjuren. När Anna märker att hennes försök att skrämma djuren tar hon till en annan taktik: Att fly. Hon hoppar ner från bänken och springer längs med perrongen. Med hjälp av stolpen som håller upp perrongtaket häver hon sig upp på det cirka 1,5 meter höga staketet som avgränsar väntplatsen från spåret. Observera att detta görs ihållandes påsen från ICA Supermarket i Ängelholm. Minst sagt imponerande!

Jag ropar mellan skratt- och gråtattacken: "DE KAN JU KLÄTTRA ANNA!!". Förtvivlat ropar hon tillbaka från sin 1,5 meter höga utsiktsplats: "JA, men inte upp hit!". Nu har parkpersonalen, tillsammans med alla parkbesökare, lagt märke till de två skräckslagna svenskorna. Parkpersonalen skrämmer bort vilddjuren och sedan säger de till Anna att hon ska komma ner och att det är farligt där uppe. Som om det var tryggt nere på marken!? Jag tror att Anna hellre riskerade att ramla ner för staketet än att sätta ner sina fötter på samma nivå där näsbjörnarna härjar. När hon tillslut klättrat ner förenas jag och Anna och hon säger till mig att jag ska ta tag i påsen, vilket jag till en början vägrar göra. Jag har verkligen ingen ingen lust med att hålla i bomben som orsakat allt kaos. Till slut trycker vi ändå ner påsen (läs: resterna av påsen)  i min väska, vilken jag håller ett fast tag i medan jag ser mig omkring efter vilda djur. Nu lägger sig ett lugn på perrongen och turistens och parkpersonalen återgår till den vanliga lunken som om ingenting har hänt. 

Dagens vinst: En icke-indjunglad plånbok
Dagens förlust: Ett styck plastpåse från ICA Supermarke Ängelholm
Dagens räddning: Anna fick min påse från Hemköp Lucullus vid Stora torget i Linköping