I parken fanns det uppsatt flera varningsskyltar som förklarade att man inte skulle mata "Los coaties", näsbjörnarna. Nedanför texten följde bilder på ett stort köttsår från godtycklig turist samt en bild på den varelse som orsakat detta. Dock så hade inte dessa bilder den influens på turisterna som parken hoppats på, utan istället var det klappkalas när näsbjörnarna kom fram. Men jag och Anna skulle uppleva näsbjörnarna när de var mindre trevliga... 

Los coaties

Sen eftermiddag och jag och Anna sitter och väntar på det lilla tåg som ska ta oss igenom parken mot utgången. Vi pratar om allt vi hunnit se under dagen medan vi knaprar på våra sista kex. Vi ser några näsbjörnar på avstånd och passar på att ta foton på de små söta djuren. Bredvid oss sitter tre killar som också iakttar näsbjörnarna.

Med tanke på de skräckbilder vi sett i parken håller jag och Anna ändå ett avstånd till björnarna. När det kommer fram en näsbjörn under bänken där jag och Anna sitter reser jag mig upp och backar bort, medan Anna sitter kvar. Sedan händer något som ska utlösa en liten katastrof för de två svenska tjejerna. Näsbjörnen går fram till kanten på bänken och ställer sig på två ben. Efter att ha nosat lite på Annas påse tar näsbjörnen ett stadigt tag om den med sina tänder, varpå jag springer iväg med Anna tätt bakom mig. Efter cirka 30 meter vänder jag mig om och märker att Anna inte har med sig påsen, utan att den just nu står offer för en hel flock näsbjörnar. Jag ser en näsbjörn av storlek nästan störst springa iväg med ett litet knyte, vilket ser alltför likt ut min plånbok invirad i en påse (för att skydda allt från vattnet hade vi packat de viktigaste sakerna i plastpåsar). Så nu står jag där, på en perrong i norra Argentina och ser ett vilddjur springa in i skogen med vad jag tror är min plånbok för att placera denna på godtyckligt ställe bland alla växter.

Gång på hång ropar jag: "Det är min plånbok!" "Det är min plånbok!" "DET ÄR MIN PLÅNBOOOOOK!!!!" Med hjälp av de tre killarna som suttit bredvid oss lyckas vi (de?) skrämma bort flocken och vi kan plocka upp resterna av påsen. Vi försöker lista ut vad som tagits och konstaterar snabbt att vi i alla fall har kvar det viktigaste (min plånbok inkluderad). Inventeringen görs på perrongen med mig och Anna uppflugna på en bänk. Inte vågade vi stå på marken inte!

Innan vi hunnit hämta oss från vad som hänt kommer en ny attack från flocken. Mot oss kommer stora som små näsbjörnar och har siktet inställt på resterna från påsen. Jag springer undan, under ett rep som avgränsar perrongens väntplats resten av perrongen. Dock hinner inte Anna komma undan, utan när jag vänder mig om ser jag henne kvar på perrongbänken, krampaktigt tryckandes sin påse mot kroppen, omringad av cirka 20 näsbjörnar som är högst villiga att dela plats på bänken med henne. Anna slår febrilt med vår tomma petflaska mot bänken, men detta oväsen stoppar inte vilddjuren. När Anna märker att hennes försök att skrämma djuren tar hon till en annan taktik: Att fly. Hon hoppar ner från bänken och springer längs med perrongen. Med hjälp av stolpen som håller upp perrongtaket häver hon sig upp på det cirka 1,5 meter höga staketet som avgränsar väntplatsen från spåret. Observera att detta görs ihållandes påsen från ICA Supermarket i Ängelholm. Minst sagt imponerande!

Jag ropar mellan skratt- och gråtattacken: "DE KAN JU KLÄTTRA ANNA!!". Förtvivlat ropar hon tillbaka från sin 1,5 meter höga utsiktsplats: "JA, men inte upp hit!". Nu har parkpersonalen, tillsammans med alla parkbesökare, lagt märke till de två skräckslagna svenskorna. Parkpersonalen skrämmer bort vilddjuren och sedan säger de till Anna att hon ska komma ner och att det är farligt där uppe. Som om det var tryggt nere på marken!? Jag tror att Anna hellre riskerade att ramla ner för staketet än att sätta ner sina fötter på samma nivå där näsbjörnarna härjar. När hon tillslut klättrat ner förenas jag och Anna och hon säger till mig att jag ska ta tag i påsen, vilket jag till en början vägrar göra. Jag har verkligen ingen ingen lust med att hålla i bomben som orsakat allt kaos. Till slut trycker vi ändå ner påsen (läs: resterna av påsen)  i min väska, vilken jag håller ett fast tag i medan jag ser mig omkring efter vilda djur. Nu lägger sig ett lugn på perrongen och turistens och parkpersonalen återgår till den vanliga lunken som om ingenting har hänt. 

Dagens vinst: En icke-indjunglad plånbok
Dagens förlust: Ett styck plastpåse från ICA Supermarke Ängelholm
Dagens räddning: Anna fick min påse från Hemköp Lucullus vid Stora torget i Linköping

Nyduschade och klara äter vi vår första frukost tillsammans. Mitt emot oss sitter ett danskt par som varit ute och rest i Argentina i tre veckor. De berättar att de flugit mellan Mendoza och Buenos Aires och Anna undrar om det inte var fasligt dyrt. De inrikesbiljetter som hon har tittat på har nämligen varit väldigt dyra. I Argentina är det nämligen så att de har ett pris för argentinare och ett annat pris för utlänningar, som kan bli tvugna att betala det tredubbla priset. Danskarna sa att de via en resebyrå köpte biljetter som argentinare och att de lyckats med detta. Det gällde bara att checka in på nätet så att man redan hade boardingkorten klara.

11:50 

Vi bestämmer oss för att se om vi kan flyga till Iguazú samma dag. Efter frukosten hjälper hostelägaren oss att boka flygbiljetter till ett plan som ska gå om tre timmar. Men sedan får vi problem vid betalningen. Mitt franska kort gillas inte och vi får istället komma med en ny lösning. Istället får vi registrera betalningen tillsammans med passnummer via en betaltjänst på nätet. Sedan är vi tvugna att gå till mataffären Carrefour och betala där. Vi beger oss mot Carrefour och tiden börjar bli lite knapp... På Carrefour är det långa köer och kassapersonalen är inte de mest effektiva personerna jag stött på...

13:10 har vi betalat 2700 pesos (3300 kronor) kontant. 

13:20 upptäcker vi att internetkaféet där vi skulle skriva ut våra boardingkort är stängt. 

13:30 är vi tillbaka på vårt B&B. Vi får helt enkelt skriva ut våra boardingkort på flygplatsen. Hostelägaren säger att vi ska gå och packa medan han ringer en taxi. Jag och Anna lämnar kvar största delen av vårt bagage och tar bara med oss det allra nödvändigaste. 

13:55 sitter vi i en taxi på väg mot flygplatsen för inrikesflyg. 

14:15 kommer vi fram till flygplatsen, hittar automater för "self check in" och dansar en liten glädjedans när boardingkorten skrivs ut. Vi går igenom säkerhetskontrollen (med vattenflaskor, solskyddsmedel och andra vätskor... Det var tydligen inte så noga) och...

15:20 lyfter planet mot Iguazú och dess vattenfall. Två timmar senare är vi framme. 

... och närmar oss Iguazú

 Efter transfer från flygplatsen checkar vi in på Hostel Peter Pan i Puerto Iguazú. På kvällen handlar vi på en marknad. Sedan äter vi vad vi inhandlat på hostelet. Underbar kväll där vi fortsätter prata om allt vi varit med om. Älskar mina "dejter" med Anna! 

Marknaden

 

Middagen

Efter frukost beger jag mig ut på egen hand i tiomiljonersstaden. Jag besöker bland annat en botanisk trädgård. Bilder från dagen: 

 

 

 

 

 

18:30 har det blivit kväll och jag går mot vårt B&B. Plötsligt känner jag att det är någon som lägger handen mot min midja... 

Anna har kommit till Buenos Aires! 

På kvällen går vi ut och äter på en av Annas favoritrestauranter. Första gången som jag provar på det Argentinska köttet! Efter middagen beger vi oss till ett barområde och dricker drinkar. Vad härligt att få träffa den här tjejen igen! 

 

Vi testar våra biljardskills

 

Sedan drog vi vidare till en bar

Glad tjej!

13:20

"Bienvenue Louise" säger busschauffören när han tittar på min biljett. Han har svart kostym och pilotbrillor och jag är säker på att jag åkt med honom förut. Jag borde kanske tolka detta som ett exempel på att jag åkt mellan Grenoble och Genèves flygplats för många gånger...

Jag öppnar min nyinköpta sudokutidning. Med omsorg hade jag valt tidningen med nivå 5-6, då jag tänkt att "svår" skulle passa mig. Efter 15 minuters knepande och knåpande har jag fortfarande inte löst det och känner mig besviken. Efter att timmarna innan suttit på en bioteknikföreläsning på franska i 4,5 timmar behövde jag inte fler motgångar där jag kände mig en aning besegrad. Men men, jag kände att jag inte skulle slås ner alltför mycket. Jag hade ju trots allt hittar första uppdraget på resan: att lösa det där jäkla sudokut! 

Jag bestämmer mig för att göra något mindre produktivt och sover istället. Efter 45 minuters resa kommer bussen fram till en "peage", en betalstation. Jag vaknar till för att istället för att köra vidare stannas vi av den franska tullen (som inte befinner sig vid någon gräns utan vid en motorvägspåfart) och busschauffören tvingas köra åt sidan. Tullmannen frågar vilka vi är och vart vi ska  (ytterst befogad fråga enligt mig, eftersom det på bussen står Grenoble > Chambery > Genève aeroport och i fronten på bussen lyser det Genève aeroport. Risken för missförstånd är ju ändå rätt så stor...). Chauffören svarar på tullmannens frågor och förklarar att han ska köra sina passagerare till Genèves flygplats och att vi kommer från Grenoble. (Jag hoppas att tullmannen inte var alltför förvånad med det svaret). Efter den lilla utfrågningen tittar tullmannen igenom alla passagerare varpå vi får visa bussbiljett och pass. Han frågar mig vart jag ska och jag svarar Buenos Aires. Följdfrågan blir då om jag ska flyga direkt från Genève till Argetina. Jag får helt enkelt förklara för honom att jag ska flyga via Madrid, samtidigt som knarkhunden nosar på min väska. Tänka sig! Jag som nojat lite över den argentinska tullen blir stoppad efter 45 minuters resa vid en motorvägspåfart i det land där jag bott i ett halvår. 

18:45 lyfter planet mot Madrid. 

 

9:30 argentinsk tid landar jag i Buenos Aires. 

Efter att ha klarat mig igenom tullen tar jag en taxi mot Goritti Bed & Breakfast som Anna bokat för två nätter. Efter cirka en timmes bilfärd stannar vi och chauffören säger att vi är framme. Men jag har svårt att se var jag ska bo de kommande två nätterna, för den dörren som chauffören pekat på visar inget dom helst tecken på att detta skulle vara något annat än en vanlig bostad. Chauffören märker nog av min skepsism, för när han burit ur min väska ur taxin går han fram till dörren och ringer på. Efter ett tag öppnar en man som har en liten pojke i sin famn. Han tar min väska och ber mig komma in och innan jag hunnit tänka har taxichauffören försvunnit och jag står där i hallen med mannen och hans 1,5- åriga son. Som tur var kunde han prata engelska. Han öppnar dörren till ett rum som ligger i anslutning till hallen och säger att jag kan vila mig en stund innan jag kommer ut. 

Entrén till Gorriti Bed & Breakfast

 

 

13:30 står jag i ett rum på ett B&B i Buenos Aires, 28 timmar efter att jag påbörjat min färd från Grenobles station. Jag byter om och går ut till vardagsrummet/matsalen/kontoret. Jag betalar för två nätter och förklarar att den andra personen i sällskapet kommer senare under dagen. 

 Efter en stunds vila bestämmer jag mig för att utforska närområdet. Jag hade några timmar för mig själv innan Anna skulle anlända från Bolivia. Eftersom Buenos Aires bjuder på solsken tycker jag att "Picknick i park" låter helt perfekt. Vid sextiden går jag tillbaka till Goritti för att vänta in Anna. 

18:30 plingar det till i min iPhone. Anna har skickat ett facebookmeddelande där hon förklarar att bussen i Bolivia var sen så att de missade flighten. Hon ska istället komma ett dygn senare. Efter ett skypesamtal med Anna handlar jag lite mat för att äta middag på rummet. Vid åttatiden känner jag mig riktigt trött, men känner att jag inte riktigt kan gå och lägga mig än. Dock var min trötthet befogad, eftersom klockan i Frankrike slagit midnatt. När jag hör att familjen ska natta sonen i familjen vid halv tio känner jag att jag också får gå och lägga mig.