Då var det bara att vänta...
Idag blev det en uppstigning ur sängen lite efter tio. Det känns som att hela min kropp skriker efter all sömn den kan få. frukosten inleddes med två piller innehållandes kortison och två piller anti-biotika.Det går bra nu! resterande dag har jag hostat... och hostat... och hostat. Det är inte förrän nu som jag insett hur mycket jag verkligen hostar. Deet är nog det som Annica försökt berätta för mig de senaste veckorna. Hon bor i lägenheten över mig och har för länge ställt diagnosen "onormal hosta". Men förhoppningsvis så ska den ju utrotas nu!
Det läskigs just nu är att min kropp inte orkar någonting. När jag bär hem matvarorna från affären vill den stanna på vägen. Den vill stanna halvvägs i trapphuset då den tycker att tredje våningen är för högt upp att bo. Den vill inte gå till tvättstugan eftersom den vet att den kommer bli trött. Min kropp berättar detta genom att jag blir anfått, kallsvettas och hostar. Myyyyys! Efter att ha tagit itu med alla måsten har jag tagit det lugnt. Jag tror att det är precis vad jag behöver.
Under mina sjukdomsveckor har jag insett hur bra vänner jag har runt mig här.
... Michaela och Annica som tjatar på att jag ska gå till en läkare. Det var typ inte förrän de tvingade mig att gå till läkaren som jag gjorde det. De har sagt länge att det inte är bra för mig att gå runt sådär...
... Ett meddelande på Facebook från Hannes som undrar hur det är med min feber
... Ett SMS från Victoria som frågar om hon kan hjälpa till med något. Hon hör mig tydligen varje gång jag passerar hennes våningsplan.
Bara så ni vet så är ni allt bra fina!!
Nu väntar jag in mot och far som ska anlända till Grennan inom kort. Imorgon blir det att ta route Napoelon ner till syd!
En bild på päronen från i höstas när de besökte mig
Kommentarer
Trackback
